Käft då.

Idag har jag fått ytterligare ett bevis på att silence is golden.
Jag har alltid varit sån som säger vad jag tycker och tänker, inte till allas uppskattning och vad jag har förstått kan det sänka en människas självförtroende om man säger för mycket. Men är det egentligen mitt problem? Varje dag stöter jag på människor som har problem med att uttrycka sig, och jag får bita mig i läppen för att inte bli förbannad eller ledsen, men jag tänker steget längre och försöker få fram den konstruktiva kritiken i uttalandet. Jag har inte problem med språket eller att uttala mig, men ändå får jag konstant skit när jag är ärlig och det enda i min ärlighet består i att jag vill att allt ska funka bra. Det är inget som framkommit tydligen. Kanske jag skrämmer människor med min ärlighet, verbalt skrämmande, inget man blir superhjälte på precis....Jag är hemskt ledsen om jag gjort någon ledsen, min tanke var bara god.
Jag ska vara en bra svensk, rätta in mig i ledet, vara nöjd, vara mellanmjölk, skaffa 2,5 barn, och tiga.
En svensk tiger.