Igår gjorde gjorde jag å Karin ett besök på det dom kallar för sjukhuset i den här stan. Stackars Ida ligger inne för en magåkomma. Ja, hon var lika ynklig och ensam som bilden visar, men jag kunde inte annat än garva rakt ut då vi öppnade dörren. Hon såg så uppgiven ut när hon satt rakt upp i sängen och stirrade på oss när vi kom. Men jag lider med henne. Nä jag har nog inte mycket till övers får vårt sjukhus och inte blev det bättre av det där besöket. Vi satt och pratade deå en man kom in till henne och skulle fråga om hon ville ha något att äta. Hon svarade att jag kan försöka men jag vill gärna ha soppan jag åt igår för det gick bra. Eftersom jag själv jobbat inom vården är jag van att alttid fråga besökare om de vill ha kaffe, men den vanan fanns inte här. Utan jag frågade om det fanns kaffe och fick svaret "ja där ute" så slog han igen dörren. Jaha? Så vi gick till "därute" och letade oss fram till kaffe vagnen. Ja kaffet som förövrigt va slut så vi fick dela en kopp... När Ida ätit klart , kom en kvinna in och skulle hämta brickan och frågade då hur det gick att äta? Går man in till nån som har problem med att äta och med magen och frågar hur det gått när man ätit klart? Nä. Varför? Jo för att då kommer nästa problem. Ida ville ha mera av soppan som ändå gick bra för henne att få ner i magen men då visade sig att matvagnen med den soppan hade redan gått tillbaka till köket! Ok. Bra jobbat. Svaret här trodde jag i min enfald skulle bli " men jag kilar iväg och hämtar det till dig eftersom det är det enda du kan äta", men det svaret uteblev....... Jag vill inte bli sjuk och hamna där uppe. Jag är så tacksam för att sist jag var sjuk så var jag i Thailand och där hade det förmodligen stått en person vars enda uppgift hade varit att hämta soppa i köket! Mina tankar är iallafall hos Ida!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar