Jag och Bertil

Ångest i flera dagar, sömnrubbningar , funderingar på att sjukanmäla och en önskan om att få vara packad före kl nio en vardagsmorgon. Det är vad tandläkarbesök framkallar hos mig.
Jag har ändå världens bästa tandläkare. Bertil.
Han ser ut som Pigge Piggsvin men behandlar mig som om jag vore fem år och det tycker jag om.

När jag var lite tog mamma mig till tandläkaren för första gången.
Han hette Krüger.
Vem tar sitt barn till en tandläkare som heter Krüger??!
Det är som att ta sitt barn till en doktor som heter Mengele..." kan det vara så farligt"?
Hur som helst så minns jag detta besök som om det vore igår.
Han hade en stel krage under hakan, inte undra på han var bitter, och lång vit rock med vita byxor.
Då visste ju jag inte så mycket om andra världskriget men hade jag gjort det så hade jag förmodligen känt ett tvång att ställa mig i givakt och  heila när han ropade upp mitt namn.
Men vi gick så snällt i och jag sattes i stolen. Krüger sa " gapa" jag sa " nä" och knep ihop, sen höll vi på sådär ett tag tills jag vann den psykleken och han sa till min mami att beställa en ny tid.

Det gjorde vi och jag fick komma till en annan tandläkare, som inte var djävulens avkomma eller hade någon relation till nazityskland, allt det här gissar jag så jag inte blir stämd för förtal, men Krüger hade redan förstört den här jäntan och sedan dess är allt som har med tandläkare kraftig skräck för mig.

Men Bertil har dock hjälpt ganska mycket, och han är snabb, kunnig, försiktig och  som sagt pratar med mig som jag skulle vara ett barn, får dock inget bokmärke när jag går, men det är okej.
Snubben lyckades ju dra ur en visdomstand utan att jag märkte det!! Då är man bra alltså!

Så nu sitter jag och väntar på att min bedövning ska släppa, jag får ju dubbel dos, och att jag ska sluta skaka så jag kan åka till jobbet!
Tack för den här gången Bertil!