Ensam är stark!

Efter att ha gått igenom en separation, en graviditet och en förlossning ensam så har man personifierat den kvinnliga styrkan.
Då har ingen man rätt att komma och kräva ett deltagande efter det.
Då är det helt upp till mamman.
Vill hon dela med sig av sitt barn, då gör hon det , vill hon inte det , då får han stå sitt eländiga kast.
Komma och tro att man kan begära eller kräva några slags rättigheter efter att en gång avsagt sig dom, är bara att glömma!
Den här historien är som en dålig, påhittad berättelse och hade jag inte känt personerna hade jag aldrig trott på den.
Av respekt för den kvinnliga delen i den tänker jag inte gå djupare in på den, för hans del så strutar jag i det, för enligt utsago har han redan förbrukat rätten till respekt.
Men likväl så sitter jag och undrar hur man kan överge sitt kommande barn, och behandla mamman till detta på det sättet?
Jag har träffat killar som oplanerat blivit pappor och inte ens skulle tänka på att lämna den dom lyckats göra med barn. Dom har stått sitt kast, insett allvaret i  föräldraskap och allt har utvecklats ganska bra.
Det är ju trots allt en del av dig!
Men vem behöver en man när det finns epidural, som är vårt framtida slagord!