Grå för dig kanske....röd för mig.

Det gör mig lika ledsen som glad.

Varje gång jag får ett bevis på varför jag har de vänner jag har.

För oftast betyder det att det är en besvikelse inblandad.

Jag älskar mina vänner.

Dom är allt för mig.

Dom älskar mig.

Jag vet det.

Iallafall dom som är mig nära.

Vi ger varandra lika mycket, tid, kärlek och allt man kan behöva.

Vi glömmer inte varandra.

Det kanske låter tråkigt.

Men det är inte tråkigt.

Det kanske inte är så glamoröst jämnt men vi har alltid varandra.

Var har alltid haft varandra.

Just av den anledningen.

Ingen är för mer än nån annan.

När jag behöver nån så ser dom det lika väl som jag ser när nån behöver mig.

Jag kan lägga hela mitt liv åt sidan för att finnas för en vän.

Det är lika kärt för mig som min familj.

Ingen tas för given och alla får synas.

På olika sätt för vi är olika individer.

Men ingen är utanför.

Ingen behöver vara ensam.

Och jag kommer aldrig att vara ensam.

Med åren har jag dock märkt att vi blivit mera försiktiga.

Vi går inte på samma minor vi gjort tidigare.

Vi är räddare om varandra och stänger dörren till oärlighet.

Det är skönt.

Kärlek.

Omtanke.

Gemenskap.

Opretentiöst.