Suck....

Jag har typ suckat i två dagar nu.
Nä jag vet inte varför...jag är inte speciellt olycklig på nåt sätt, men jag suckar.
Jag är känslomänniska och tycker det är jobbigt när saker händer med vänner och familj som är känsloladdade.
Jag blir alltid otroligt ledsen när vänner medvetet sårar, nonchalerar och beter sig illa.
Frustration över att inte kunna göra något när man ser en vän fara illa och man vet inte hur man ska nå fram.
Igen kommer känslan av att jag väntar på något.
Jag skulle bara vilja att det flöt på, men hej, vem ska man då prata om, skratta åt och vara skadeglad.
Jo där är läget i mitt läger.
I mitt känsloläger.
Tyvärr har den här svackan ställt till det i mitt huvud om förtroende också.
Jag känner mig förvirrad i hur jag ska känna inför de som är nära, vad vågar jag säga och inte säga.
Det har ju visat sig ganska tydligt på sistone vad jag inte kan säga och till vem.
Har det inte delats vidare rakt av så fort jag vänt ryggen till så har det gjorts om och skarvats.

Jag tycker om rak och ärlig kommunikation där man kan säga vad man tycker, berätta saker i förtroende och känna sig trygg.
Det här är en fruktansvärd känsla, att hela tiden tänka sig för. Undra och vara orolig.
Jag vet inte heller riktigt vad jag har gjort för att förtjäna den......

Annars är det ju bra. . Radiojobbet är ju hur cool och stor som helst och idag kom en förfrågan om att köra tre shower nästa vecka till en stor svensk artist, tyvärr kunde jag inte då min familj kommer men det var roligt att få förfrågan!