Inte hjälplös trots allt.

Ibland händer det att man känner sig helt hjälplös.
Det är inte ofta då jag gillar att ha kontroll, men ibland rår inte ens jag på vissa situationer.
Igår hade jag ett sådant ögonblick.

Jag var på en plats jag inte tycker om, omgiven av kunskap jag inte besitter.
Hela min kropp skrek " vi drar" och letade frenetiskt snabbaste vägen ut, men mitt förnuft sa " stanna det ordnar sig"...eller om det möjligtvis var smset från en vän strax innan.....

Trots spa-musiken i bakgrunden var jag inte lugnare när det var min tur.
Jag ville bara gråta och dra!
" Ja då var det din tur"
Inte " välkommen" ,inte ett leende.
" Det är din tur".
Ja det fattar jag väl det är ju bara jag här!

Han har orangea läppar!
Det var det enda jag kunde tänka.
Och lika opedagogiskt som ett ex jag känner.
Vissa människor ska inte ha vissa positioner...

Men.
Jag var inte ensam.
Jag brukar alltid vara ensam i obekväma situationer för jag  "kan själv" även om mitt inre säger något annat.
Men My little pony har sett igenom mig vid det här laget och kom hem från jobbet utan att jag visste om det, och följde med mig.
Det var skönt trots allt, det kan jag erkänna efteråt och jag är glad att han fanns där.

Han kan heller inte styra situationer men han kan underlätta dem...

Så ja.
Då går vi väl igenom det tillsammans då.
Men inte dit igen....