Suck...

Igår gjorde jag ett besök på närliggande billighetsaffär.
Väl i kassan stod en äldre kvinna framför mig och packade ut sin vagn, framför henne en man med två små barn i ålder ca fem och åtta, och framför honom stod ett par ( svårt att säga om det var mor och son eller lövers).
Killen i kassan var i sena tonåren och förmodligen på sitt första arbete..ever.
När mannen betalat skulle det då packas.
Precis som alla barn, även våra, så kastar sig hans barn upp på pack-kanten ( ingen aning om vad det heter) i slutet på rullbandet och ska hjälpa till (läs vara i vägen) och packa påsarna.

Jag säger konstant till det lilla barnet när han gör så och talar om att det är inte till för barn att klättra på utan för vuxna att packa påsar och att han kan göra sig illa.

Inte helt oväntat så höll inte pack-kanten utan gav vika och barnet ramlade av.
Nu skadade han sig inte utan blev mest rädd.
Men följande scenario utspelar sig.

Pappan tar barnet och blänger ilsket på kassören. Kvinnan i paret som packar utbrister " men det där är ju livsfarligt " och blänger på kassören. Kvinnan som packar upp vagnen blänger på kassören.

?!?!?!?!?!?!?!!?
Ungefär så såg jag ut i ansiktet.

Kassören ser vettskrämd ut. Det skulle jag också ha gjort.

Jag förväntade mig det som hade kommit ut ur min mun till barnet " ja så där kan det gå, vad har jag sagt till dig" eller nåt i den stilen.
Men nä.

Kvinnan i paret fortsatte skälla på kassören och mannen fortsatte stirra.

När det var min tur sa jag till killen " ta det inte personligt det var inte ditt fel och kanske skulle föräldrar ta lite mer ansvar för sina barn ".
Han log och tackade .

Men kvinnan med kundvagnen fick slutklämmen " nä det är inte ditt fel det är affärns fel!!!".

Ja det klart. Det är alltid nån annans fel.