...i fickan och beter mig som en äkta svensk.
Ja, jag får väl göra det trots att jag är van att säga vad jag tycker, med ord verbalt såga vid anklarna när någon inte beter sig civiliserat och respektfullt.
Men det här är inte riktigt min planhalva. Jag sitter på avbytarbänken och hoppar av iver att få komma ut och spela. Men det är inte min match.
Jag kan dock göra vad jag vill här.
Nästan.
JAG kan bete mig civiliserat.
JAG har respekt.
Ni vet det där med skomakarn´s barn..... Så är det.
Eller kocken som lagar fantastiskt god mat på restaurangen men klarar knappt av att göra en pannkakssmet hemma.
"meeen han som lagar så god mat..!"
Ingen tror dig.
För ingen tror på det man inte kan se.
Ja jag är bra på metaforer jag vet, men dom funkar bra emellanåt.
När jag flyttade till Norrköping så trodde jag att det var lag på att föda barn innan 16 år.
I den här stan.
Det vimlade av barn som gick runt med barnvagnar.
När var och en skaffar barn är deras sak men det avskräckte mig.
Speciellt när jag fick ta del av den smutsiga baksidan hos vissa.
Jag jobbade med en tjej som öppet sa att hon ville ha barn.
Med vem som helst faktiskt.
Det spelade ingen roll då hon inte ville ha pappan iallafall, det var bara barnet.
Jag fick fånga upp min naiva byhåle-haka från golvet och fortsätta jobba i lite av ett chocktillstånd...
Jag fick för mig att man INTE ville bli AV med pappan till barnet och att det var en tragedi och man gick isär.
Så är jag uppfostrad. Man kämpar och allt det där.
Men helt plötsligt vimlade det av Svarta Änkor som bara längtade att bita huvudet av sin partner.
Jag blev på riktigt rädd.
Jag håller med om att var och en bestämmer över sin kropp, och att ingen kan tvingas till abort, som för övrigt denna tjej blev av en av de killar hon träffade, men i det här fallet så bestämde ju även tjejerna över killarnas liv också.
Jag föreslog ett one night stand som aldrig skulle få veta något om ett barn istället för att hon skulle ha förhållande med dessa killar, men hon sa att det inte var säkert att det bet på första försöket och hon inte ville "ligga runt" om hon hade hittat nån genetiskt bra....
Igen åkte ögonbrynen upp och hakan ner.
Men under åren stötte jag på flera av samma karaktär och även varit nära separationer som slutat i total katastrof.
Oftast är det tjejerna som bär skulden till osämjan.
Man kan inte acceptera nya flickvännen ( killar kan ju oftast bara vara ensam ungefär lika länge som dom är på toa) , eller pappan har inte samma rutiner som mamma, osv.
Jag tänker: hur kan man skaffa barn med någon som sedan inte duger som pappa (eller mamma)?
Man måste väl ha märkt det här innan?
Eller handlar det bara om själva fortplantningen?
Nu har jag även sett: skilsmässoförnekelsen.
Där man inte accepterar att man har skilsmässobarn för det passar inte in i dockskåpet.
Men livet är på riktigt och det går inte att bara byta ut Ken till nästa Ken, för i det här fallet är första Ken alltid pappa....
Ja jag förstår att man kan bli besviken på första Ken och att han inte gör som den perfekta Barbie vill, men det händer också i verkligheten, i äktenskapet, i relationen.
Då jobbar man igenom det, inte sätter sig på höga hästar och pekar med hela handen.
Men det är väl svårare om man är långsint.
Jag är ju inte det.
Min kille brukar fråga mig varför jag inte blir arg på honom om han gjort något klantigt dumt ( ja det händer) och jag svarar alltid: hjälper det? Kommer det att vara ogjort då? Eller är det bättre att vi pratar om det och går vidare?
Det enda jag kan älta är nog det här.
För det tar aldrig slut och jag kan bara knyta näven.
I fickan.
