Vaknade halv åtta imorse av en riktigt dålig nattssömn. Har hostat och snorat hela tiden så jag kände mig riktigt usel när jag vaknade. Så hände något märkligt, när jag låg där i min förkylnings koma,lite halvsvettig och tyckte synd om mig själv så kände jag precis hur någon drog ett finger över min panna och strök bor en hårtest som hängde ner och en liten pust som drog över mitt ansikte. Jag slog upp ögonen och blev genst klarvaken, men ingen var där.....Men jag vet vem det var, mormor.
Jag var och spådde mig för några år sedan och fick veta att hon alltid är med mig, vilket känns tryggt och ibland kan jag ana henne. Mest i mina drömmar då jag alltid springer fram och kramar henne och kan säga till henne hur mycket jag saknar henne, och då säger hon alltid "men jag är ju här ja, hela tiden" på härjedalsdialekt. Min älskade mormor. Hon betydde mycket för mig och jag pratade ofta med henne, jag minns hur hon skrattade och hur hon lät när hon svarade i telefon " 21308". När jag saknar henne så brukar jag tända ljuslyktan jag fått av henne eller gå upp på vår vackra kyrkogård som vi har här i Norrköping. Den gamla delen då, där finns så många gravar utan namn, det står bara "mormor", "mamma" eller "mor" och dom är så fina. Då brukar jag tänka att dom kanske kan dela med sig lite av sin mormor så jag kan stå där vid graven en stund och tänka på min. Det är så fridfullt där och faktiskt den enda platsen i den här stan som jag kan känna sån ro. Så nu kan min lördag fortsätta i ett lugnt tempo för nu har jag fått min meditation.
Kram! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar