Samvete

Igår när jag kom ut ur hissen hittade jag en hundralapp i trapphuset. Jag kan ju nästan säkert säga att det inte är min och den låg närmare "mittemotgrannens" dörr än "bredvidgrannens". Så jag tog upp den och gjorde det som föll mig in först, stack in den i "mittemotgrannens" dörr. Sen gick jag in till mig. Jag är faktiskt en bra människa!
Så tänkte jag tänk om nån kunde gjort så där när jag tappade min hundrig i somras, förvisso utanför dörren på gatan men jag var ju nere på tre minuter när jag uptäckte det, men då var den borta.
Tillbaka till gårdagen. jag grubblade lite över hur många som skulle gjort så som jag gjorde och inte stoppat den i fickan istället? Helt plötsligt hade den giriga lilla djävulen som bor långt där inne att ta över och tankar som "finders keepers" och " låg den inte lite närmare min dörr ändå" började ploppa upp. Hmmm... jag hade ju faktiskt tappat en hundring i somras och det kunde ju lika gärna vara den som fastnat under skon på nån och sedan nästa och nästa och nästa och sen ooops helt magiskt hittat hem igen? Heeeelt otroligt skulle det ju inte vara. Eller? Och grannen som precis köpt lägenheten mittemot för, ja man vet inte hur mycket då den är helt ny renoverad, dom bör väl inte sakna en hundring? Eller?
Dom kanske hade lagt den där för att som tycker att jag ser ut att behöva en hundring fast dom inte vill ge mig den i handen? Eller?
Hur det slutade? Jag gick ut och hämtade den igen.
Jag är en dålig människa.