Förtroende

Jag får alltid höra att jag grubblar över saker, och ja jag kan haka upp mig på vissa saker som jag tänker på. Den senaste tiden har det handlat om förtroende på olika sätt. Först och främst när man slår upp förtroende i ett lexikon står det "tillit och tilltro" vilket känns som mycket större ord än ordet förtroende. Är då förtroende något man kan förvänta sig eller är det något som ska växa fram? Ofta hör jag " ja men hon är en kompis , men inte en så som jag har förtroende för". ??! Ja man har alltså olika kompisar, såna man har förtroende för och sen såna man INTE har förtroende för. Vad är det för vänner? Kallas inte dom bekanta bara? För dom har man väl inget förtroende för? När man pratar om styrelse uppdrag är det "förtroendevald". Kan det funka på samma sätt inom relationskretsen? Man liksom väljer in en person man vill vara vän med, säger till den att " nu har jag valt att ha förtroende för dig och missköter du ditt uppdrag som vän så måste jag låta dig gå". Ja det kanske är så det är fast vi inte säger det på det viset. Vi slutar istället umgås eller ringa när man upptäcker att förtroendet börjar tryta. Eller gör slut när vår käraste ballar ur på tilliten? På engelska blir det ännu mäktigare " trust". Och amerikanerna använder också ordet i det mäktigaste som finns, och kanske på det enda sättet du kan använda det, som levnads motto och till och med printar det på mynten "in God we trust" . Kanske han är den enda snubbe som går att lita på? Nu tycker ju jag att det är lite små tråkigt att prata med nån som inte säger nåt tillbaka utan att man ska vänta på nåt tecken som talar om ifall att det jag sa var bra eller dåligt och då behöver man ju prata med en förtroendevald vän..... Förtroende är inte bara att kunna prata med nån om sitt innersta och veta att det stannar där utan det handlar ju om att den som pratar med dig är på riktigt. Med det menar jag att man vill känna uppriktiga känslor för personen. Är den ledsen vill du uppriktigt kunna trösta, är den glad vill du upriktigt kunna uppmuntra och får du då veta att så inte är fallet så känner man sig dum och ganska blåst...... Jag får ofta pikar om min förmåga att lita på människor, och med pikar menar jag att att det skulle vara dumt och ja det är det väl kanske men ännu en gång tänker jag vidhålla att jag alltid försöker vara så ärlig jag kan och förväntar mig detsamma tillbaka. Men det är väl upp till var och en, man är ju bara så oärlig som ens samvete tillåter en att vara....... Men som di Leva säger " vem ska jag tro på tro på tro på"?