Alla har vi nån gång i livet stött på en mytoman. Första intrycket och första mytomanen har säkert varit positivt. Man blir imponerad av alla fantastiska händelser, yrkesmässiga utmaningar, genomlevda svårigheter och märkliga familjehistorier. Man sitter med öppet sinne och lyssnar. Vad man än har kommit med själv har mytomanen en värre historia och man förfasas över hur allt kan hända en och samma person.
Vi är födda med tillit och tänker inte att någon sitter och ljuger oss rakt upp i ansiktet så därför slätar vi över det in i det sista. Men så börjar historierna falla isär och det går inte längre att hålla ihop väven av lögner. Insikten kommer obönhörligt. Man är grundlurad.
Mytomani är ett tämligen outforskat område och det finns inte så mycket skrivet i ämnet och det är inte så konstigt då mytomanen helt saknar sjukdomsinsikt och därmed vilja att bli behandlad.
Mytomanens motiv är behovet av bekräftelse, stå i centrum och desperat försöka dölja den egna livslögnen. Att leva med alla lögner verkar otroligt jobbigt för en frisk människa men mytomanen är inte ens medveten om att den ljuger. Det finns ingen skuld, tvärtom känner de en lustupplevelse när de lyckas.
En psykopat är alltid en mytoman men en mytoman behöver inte vara psykopat, men gränserna ligger mycket nära varandra.
Min egen erfarenhet av mytomani är att jag levde med en i fyra år.
Det var inte bara mitt liv han förstörde.
Nu känner jag ingen en mytoman så fort jag hör första historien.
Tragiskt. Ledsamt. Frustrerande.
