Tårarnas dag

Idag begravdes morfar. En tung dag med många tårar.
Men det var en fin dag också, för i alla såna här lägen känner jag hur tajta vi är i vår familj. Jag tror vi skulle kunna klara vad som helst tillsammans och prästens ord var så rätt. Efter begravningen sa min bror till mig att han önskat att han varit äldre när mormor och morfar var tillsammans och friska och kunnat minnas mera av den tiden. Men det viktiga är att han liksom resten av familjen tar till vara tiden vi har tillsammans, och det gör vi. Jag kände varken med farfar eller morfar att jag önskade att jag sagt mera eller gjort mera, heller inte med mormor som gick bort så plötsligt, och det måste väl ändå betyda att man tar till vara på den?
Idag känns också allt annat så oviktigt, jag vet att jag ofta grubblar när det händer saker, men ibland känns det som jag bara jagar tid. Jag går till jobbet, jagar igenom veckan för att njuta av en helg som känns stressig redan på fredagen för att jag vet att jag ska tillbaka och jobba om två dagar! Allt för att få en skitsumma och betala räkningar för?? Suck.....
Och när jag jagar igenom veckorna jagar jag ju också genom livet, som sen förmodligen tar slut innan man minst anat det!
Idag känns allt oviktigt och jag skulle kunna lämna allt för att börja leva.