May there be time....

Idag fick ett telefonsamtal från en vän, som precis fått veta att en nära vän till henne fått cancer, mig att tänka på tid.
Tid.
Vi tror alltid att det finns så mycket av den. Det är ganska konstigt med tanke på hur vi alltid klagar över att den går så fort.
Vi tror också att alla kommer att finnas för evigt då vi vet att någon av oss kan vara borta imorgon.
Vi låter inte människor veta hur betydelsefulla de är för oss, hur omtyckta de verkligen är, istället hakar vi upp oss på småsaker. Vissa är rädda fär att berätta att de tycker om för att personen inte ska tycka om för mycket tillbaka.Vissa kan inte sträcka sig till att göra andra människor glada överhuvudtaget då de aldrig är glada själva. Vissa kan helt enkelt inte säga det.
Vi tar varandra för givet, vi skjuter upp både telefonsamtal, mail, sms, brev och besök till en annan dag. Vi nonchalerar inbjudningar av alla de slag för vi tänker att "jag hinner väl träffa en annan dag".
Det kanske inte finns en annan dag.
Vi använder tiden som om vi ägde den och kan styra den som vi vill, vi gör inte det, ingen kan styra tid, vi kan bara betämma själva hur vi ska använda den.
Och vi som använder tiden på rätt sätt kanske borde vara mera ödmjuka inför dem som inte har tid kvar, där saker flugit förbi och är över. Alla har inte den stora lyxen " tid".......
När min tid är slut hoppas jag att alla sagt sitt och att jag sagt mitt, för när tiden är över finns det ingen som lyssnar.
May there be time.