Neeeeeeej! Jag säger bara nej!

Jag blev just nu sittandes och stirra ut genom fönstret.
Regn, bilar och Kungsgatan brukar vara mitt motiv när jag blir sittandes och funderar på saker.
Men nu vet jag inte riktigt hur jag ska fundera.
Känner en tår helt plötsligt komma rinnande nerför kinden.
Jag vill inte förlora en vän till!

När Paul gick bort i våras kände jag hur jag ville värna om alla mina vänner. Liksom ta hem dom till mig och lägga dom under täcket så ingen kunde komma åt dom.
Då skulle dom inte försvinna.
Idag ringer en vän och berättar att cancern intagit delar av kroppen.
Nä, det är inte likamed döden idag, men det är heller ingen walk in the park och heller inget som är säkert.
Jag har redan en vän som lever med en dödlig sjukdom. Nu har jag två.

Ni ska veta hur litet allt blir när man får dessa besked. Allt blir så jäkla oviktigt.
Allt som man klagar över blir pinsamt och varenda problem blir en bagatell.

Men vi är starka i den här kompiskretsen och vi kan kämpa när det behövs.
Och nu ska vi göra det igen!
Torka tårarna och bit ihop!