Det kan vara en av de värsta rövarhistorier jag hört!
Den här vännen jobbar för en privat arbetsgivare som en dag konfronterade henne med " det har försvunnit pengar ur kassan och allt pekar på att det är du."
Min vän som visste att det inte var hon , då hon inte stjäl pengar ur kassor, blev chockad, ledsen och rädd naturligtvis, som vi alla skulle bli om vi var oskyldigt anklagade.
Min vän frågar då sin chef vad som tyder på att hon har stulit och får svaret " det kan jag inte säga".
Man är anklagad för ett enligt lag straffbart brott och ska inte få veta vad som "pekar på henne"?
Nähä.
Men hon fick iallafall fram datumen för de tillfällen det fattats pengar.
Min vän svarar då med att vis att hon av olika anledningar inte fanns på jobbet under dessa datum.
Men det spelade ingen roll, allt "pekade på henne".
Så ett par dagar senare får hon ett besked om att hon är uppsagd pga arbetsbrist.
Ok.
Då vände sig min vän till facket, som känns som en naturlig grej när man trots allt betalar 400 spänn för att vara med där och känna sig trygg och dom är ju " experter på svenskt näringsliv" och finns där som " juridiskt stöd hela vägen till domstol", där hon förväntade sig hjälp.
Ja om hon ville ha tillbaka sitt arbete.
Det ville hon ju inte, det är ju som att en misshandlad person går tillbaka till sin misshandlare!
Så nä det vill hon inte.
Dessutom har hennes fd arbetsgivare börjat intervjua nya kandidater så arbetsbrist verkar det ju inte vara...
Men jag tror inte hon gett upp än.
Mina frågor i detta är:
Ska verkligen en arbetsgivare få bete sig som polis, domare och bödel?
Varför polisanmälde man inte händelsen?
Hur kan man envist säga att bevisen pekar på min vän när hon inte ens varit på jobbet?
Är det golvskvaller som gått överstyr?
Varför agerar inte facket mera?
Hur säkra känner sig de som jobbar kvar?
Man ryser vid tanken såna här människor.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar