Satt med en vän i tisdags och diskuterade den stora myten: kärleken.
Vi hade samma tanke om hur konstigt allt har blivit, eller har det blivit så eller alltid varit så fastän vi kanske inte märkt det?
Vad hände egentligen med träffas, bli kär och bara vara tillsammans?
Nä man ska var tillgänglig , fast otillgänglig, man ska vara snäll fast inte för snäll, höra av sig men inte för mycket, kär men inte för tidigt, öppen men inte för öppen och så där går det på.
Undrar om killar också uppfattar OSS så?
Svårt att tänka mig det.
Och det här med dubbla budskap?! Kan vi inte bara prata svenska på riktigt så vi förstår varandra.
Vi kan inte säga en sak och göra något annat! För att sen inte ge någonting.
Vi har tagit kärleken och plockat ut den ur sitt sammanhang. Vi har valt att se dom vi träffar som tillfälliga för att slippa anstränga oss. Det känns inte som det finns någon som kan var äkta längre.
Otroheten är ska vi inte ens prata om för den existerar i allra högsta grad men har blivit en sån vanlig sak att folk inte ens reflekterar över den längre.
En vän berättade för mig att hon fått ett massmess ( sms som går ut till många) där en bekant till henne skrivit " jag skulle vara glad om ni slutade prata bakom min rygg om min och *** affär. Ni borde tänka på att jag har barn som mår mycket dåligt av att få höra sånt"
Men hon tänkte inte så mycket på sitt barn när hon la sig på rygg under en annan man!
Jag tror jag är född i fel århundrade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar