Scary things in life.

De senaste dagarna har jag fått mera info än jag behöver av vissa vänner.
Mitt hjärta lider med dem då jag hör vad de blivit utsatta för, och mitt förflutna gör sig påmind.
Jag har ju själv varit i deras situation en gång. En gång är en gång för mycket.

Män som är otrogna.
Ja vet inte varför man vill såra en annan människa så fruktansvärt?
Jag antar att syftet aldrig varit det från början, iallafall är det vad som alltid kommer ur käften på en svikare.
I mitt fall  fick ett anonymt sms som talade om att det pågått i två månader.
Jag konfronterade. Det förnekades. Jag ringde upp tjejen Hon förnekade inte.
Jag konfronterade igen och fick till svar " ja men du har ju jobbat så mycket att du inte ägnat mig någon uppmärksamhet, så då blev det så".
Jaha! Det var mitt fel. Jaha! Jag hade pushat honom i armarna på någon annan. Jaha! Jag är för ambitiös.
Ja men då så då är du ju förlåten!
Speciellt eftersom jag försörjde oss. Betalade hans kvarvarande skulder. Såg till att halva hans familj hade jobb. Var kontaktperson för hans syster som hade drogproblem när hennes föräldrar inte orkade. Stod ut med hans spelproblem och alkoholproblem. Försvarade honom när hans lögner började sippra igenom. Tog smällarna som han sen hade fina ursäkter för " min pappa har gjort mig till den jag är".
Trots detta så insåg inte jag att han var en djävulens avkomma.
Mina kvarvarande vänner fick kasta ut honom. Jag säger kvarvarande då många hade vänt om och inte orkat umgås längre då de såg vad som försiggick och att jag inte gick därifrån.
Men när man dagligen får höra att man inget duger till och att man ska vara glad för att man har honom då ingen annan skulle vilja vara med mig. Då stannar man kvar.
Då tror man att man blir ensam om man inte har honom.
Han lurade alla. Då menar jag alla.
Han uppträder världsvant och självsäkert, charmigt och övertygande.
Jag fick veta att han hade " packat" väskor som han ställde i hallen i vårt gemensamma hem när hon, den andra, skulle komma hem på besök. Ni vet då när jag jobbade så mycket. Ja, han tog hem henne till oss.
Han sa till henne att vi bodde tillsammans men det var över för längesen och han väntade bara på en lägenhet han kunde flytta in i. Hon köpte det och jag förstår det med hans fantastiska övertygelse.

 Jag hatar inte så ofta men i det här fallet är det hat.
Jag hatar att jag träffade honom, jag hatar att jag ödslade bort mina år på honom, jag hatar verkligen honom.
Kanske mitt hat kommer att övergå till nån form av empati för en tragisk människa nån dag, men inte än.
Jag är livrädd att träffa honom, men jag vet att han inte bor i stan och jag brukar ofta få veta om han är här då mina vänner säger det till mig.
Då brukar jag stanna hemma.
Det som också gör mig ledsen är alla som inte förstod vad som hände utan kan stöta på honom och prata med honom. Jag vill att de ska spotta honom i ansiktet!
Men man kanske inte förstår förrän man blir drabbad själv.
Jag kan inte säga till mina utsatta vänner att gå, lämna honom, once a cheater always a cheater, det blir bara värre, du kommer att lida, för det kommer inte att gå in. Man måste ha vilja själv.

Det tog år för mig att komma över det och jag svor på att aldrig mera säga hans namn.
På utsidan syns det inte vad man varit med om. Man får inga skrapsår på knäna när man krupit upp ur helvetet. Men på insidan sitter det djupa sår.
Jag har lärt mig att se varningssignalerna tidigt och ducka undan nu, kanske oförståeligt för vissa, men efter honom kom jag att sätta mig själv först.
I hela mitt liv har jag trott på den stora kärleken, sen jag blev kär första gången i den där bonnpöjken från Enviken.
Jag visste att den skulle finnas även om jag inte trodde att jag skulle få lov att snubbla över så många grodor på vägen och bli andras samtals ämne.
Men den finns. Den finns. Jag vet det nu.