När livet gör ett lappkast.

Jag tänker inte redogöra hur min helg har varit.
Det är oviktigt.
Inte heller vad som händer framöver.
Även det känns banalt.

Förra veckan hade vi tjejmiddag och min vän berättar glatt om hur hon ska ta en av sina bästa kompisar på möhippa.
Det var tänkt att åka till Monaco, men en annan tjej hade sabbat det hela genom att " råka " säga det till den blivande bruden så planerna fick ändras.
Men även om min kompis var tveksam inför bytet att stad så var hon glad över att ha fått billiga biljetter och boende till alla tjejerna.
Destinationen var Istanbul.

I fredags åkte dom dit och jag kan tänka mig hur roligt de hade, på lördagen skulle de gå på Masquerade vilket de också gjorde.
På samma nattklubb nekas en grupp män att komma in då de är för fulla och får vända om i dörren.
Den blivande brudens kusin och syster går ut från nattklubben för att ta luft.

Det som händer sedan är ofattbart.
De män som nekats entré återvänder i en bil för att skjuta på vakten som nekat dem att komma in.

Ja ni läste rätt.
Inte gå ett varv och försöka igen utan SKJUTA VAKTEN som nekat dem inträde.

Tjejerna flyr i panik in när de hör skotten.
Men en av dem blir träffad i huvudet och faller till marken.

På en sekund är allt det roliga över.
På en sekund är hennes kusin inte blivande brud längre utan en sörjande familjemedlem.
På en sekund stannar världen.
På en sekund har den här familjen inte ett bröllop att se fram emot utan en bävan om en begravning.

Såna här händelser ger mig perspektiv.
Ja, jag kan klaga över småsaker, oroa mig för petitesser och kanske bry mig för lite om mina medmänniskor, men jag lär mig.
Av såna här händelser lär jag mig att ta vara på dagen, inte dra ut på saker, bry mig, ringa en gång för mycket, skicka ett sms mer, gilla en fånig status om jag vet att det betyder något för personen, inte vara så ärlig att jag sårar någon, och framför allt ta var på min familj och vänner.
Det kan gå så fort.

Ingen kunde väl tro att en ändrad reserutt, oskyldig möhippa och ett nattklubbsbesök skulle ändra livet så fruktansvärt för någon.
Men det gjorde det.
Vi oroar oss för sjukdomar och fattigdom, men vi glömmer att leva och leva med de levande.

Jag kan inte säga hur mycket jag känner för de andra tjejerna.
Ingen kan nog heller förstå hur de känner.
Jag ska finnas för min vän och hoppas på att hon kommer igenom detta och ut på andra sidan som samma underbara person hon varit.

Ta hand om varandra, visa att ni bryr er, imorgon kan det vara för sent.