När jag var 6 år kom du in i mitt liv.
Jag minns att jag var hos farmor första gången jag såg dig.
Jag tittade upp, och upp och upp. Det var som du aldrig tog slut.
Du fick mig, oss alla, på köpet. Jag hängde ju runt min faster i tid och otid och nu hade jag fått en till att hänga med. Jag fick sova hos er i er första gemensamma lägenhet. Jag fick till och med följa med på semester en gång. Du var så snäll, så ovärderligt snäll för ett barn som alltid räknade med att få vara med.
Det gjorde mig ont när ni gick isär, men inte lika ont som det gjorde dig. Jag vet att du aldrig släppte taget. Hur kunde du.Det var ju ditt livs kärlek. Jag hoppas att du inte var olycklig när du gick vidare, men jag tror dina barnbarn gav dig lycka och du fick träffa två iallafall.
På något vis så tror jag att du är hos Sven och farfar nu.
Sov gott du kommer att vara saknad och aldrig glömd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar