Evig kärlek

Igår pratade jag med en vän och en arbetskompis till henne som skulle ha barn och vilka förväntningar man har innan.
Jag vet precis hur jag var och åsikterna jag hade.
Nu vet jag hur jäkla fel ute jag var.

Jag har alltid sagt att om jag skaffar barn ska då inte mitt liv se annorlunda ut! Det är barnet som kommer in i mitt liv och inte tvärtom.
Suck.
Jag skulle se snygg ut hela graviditeten och lalla runt i högklackat på jobbet till en timme innan vattnet skulle gå, för det skulle jag också ha koll på.
Suck.
Jag skulle då börja jobba efter två veckor . Hon har väl en pappa också.
Dubbelsuck.

Real lifecheck:
Jag har inte koll på nåt och min dotter styr livet totalt. Jag vill inte börja jobba förrän hon fyller 40 och hennes pappa gör allt fel.
Jag gick helst i crocs två storlekar för stora och hade tokont i handlederna samt blev sjukskriven två månader innan hon föddes.
Just nu så ska hon sova i sin säng, vi försöker, eller just JAG kanske inte försöker men jag försöker att inte motarbeta hennes pappa som egentligen inte alls gör allt fel.

Men jag har världens gladaste barn som vaknar glad och ler tills hon somnar på kvällen.
Det är det enda som räknas.