Kom inte med blommor...

Man ser så mycket när man är på social media och jag är där varje dag. Jo det blir en titt då och då och slår jag ut det så är det varje dag.
Det jag slås av är hur så många lägger energi på emoji-hjärtan och gråt-gubbar till folk som gått bort.
På personer de inte ens pratade med tidigare eller brydde sig om på något sätt.

Ja nu är hon väl bra känslokall tänker ni.
Nä.
Det är jag inte.

Jag blir jätteledsen när jag ser hur nån jag känt, ytligt eller nära går bort. Jag blir jätteledsen när någon gör sig riktigt illa eller blir sjuk.
Men jag försöker också ta vara på de jag kan när de finns i livet. Är inte det bättre än att emoji-låtsas efteråt eller dra nån mening som " ja och jag som stötte på honom förra vecka och sa att vi borde ta en kaffe nu är det försent".
Men ta kaffejäveln då.
Eller är det samma trötta mening som "hur mår du" så orkar man ändå inte lyssna på svaret eller göra något åt det.



Jag har blivit ledsen,sårad och fällt tårar , så mycket på sistone för människor jag känner eller känt länge. Ingen har yttrat ett ord om nåt som liknar ett "förlåt".

Det får mig att ifrågasätta mig själv.
Uppfattas jag som att  jag bryr mig så lite om människor?
Jag försöker alltid tänka på andra, ändra på saker så det ska passa alla. Vill att alla ska vara med, ingen ska vara ensam. Får panik om jag glömmer att bjuda nån eller ens missat mjölken till kaffet till någon.
Jag tycker så mycket om att umgås och har under alla åren haft en träff , runt min födelsedag för alla gamla och även nya vänner som kommit med under åren. Men då jag fick barn i januari i år så föll det bort. Det innebär att det inte blev någon träff med vissa.Inte på nåt vis. Inget telefonsamtal. Inte ens ett sms.

Det känns kan jag säga.
All min kärlek till er. För att jag tycker det är så synd att ni har så svårt att visa er.

Men det som lyfter är de som finns där. Utan krav. Utan knivhugg.Utan restriktioner.
All min kärlek till er naturligtvis. Men besvarad.