Ett ord

Påpälsad i höstluften låg hon där i vagnen och tittade upp på mig.
Så sa hon det.

Mamma.

Så tog hon ett tag om nallens arm, vred på huvudet och somnade.

Kvar stod jag helt svag i knäna, oktober blev maj och jag kände en tår på min kind.
Jag trodde inte jag skulle kunna ta ett steg till.
Aldrig har någon kallat mig något så vackert.

Mitt älskade barn.