Jag är mycket intresserad av historia och andra världskriget är en del av detta intresse. Kanske för att min far alltid varit det och är väldigt kunnig i ämnet. Kanske är det för att det är tillräckligt nära tidsmässigt ,men ändå så långt ifrån min verklighet.
I Sverige, som var neutralt, satt många familjer samlade runt radioapparaterna för att lyssna på de utländska nyhetssändningarna (Sveriges sändningar var ju begränsade pga neutraliteten),där kunde de också höra Hitler ljuga om att Polen sköt tillbaka och att kriget var oundvikligt.
Svenskarna fick ransonerings kuponger, var tvungna att mörklägga på kvällen och kunde inte importera varor längre......stackars.
I Amsterdam satt en tioårig flicka och lyssnade på samma radiosändning. Hennes pappa oroade sig inte för ransonering,mörkläggning eller import. Han oroade sig för deras liv, de var nämligen judar.
De hade redan flytt Tyskland,från nazisterna, till Amsterdam. 6 juli 1942 var deras fruktan för nassarna så stor att de gick under jorden, eller rättare sagt flyttade upp på vinden på Prinsengraacht där hennes far hade sitt kontor. Två familjer till följde med dem.
De vågade knappt röra sig under dagtid och hade hela tiden totalt mörker för fönstren.
I två års tid levde de under dessa förhållanden tills någon, ingen vet än idag, avslöjade dem och de blev gripna och förda till koncentrationslägren. Den då tolvåriga flickan och hennes syster till Bergen-Belsen, deras mor till kvinnolägret i Auschwitz-Bergenau och deras far till Auschwitz.
Flickan dog i tyfus liksom sin syster i fånglägret två månader innan krigets slut. Deras mor avled i fånglägret av svält 6 januari 1945.
Hennes far överlevde Auschwitz och befriades av ryssarna 27 januari 1945 och kunde resa tillbaka till Amsterdam för att där tillsammans med sin dotters dagbok berätta för världen om den fruktansvärda tid de upplevt.
"En dag kommer detta fruktansvärda krig att vara slut. Tiden kommer
att komma då vi är människor igen och inte bara Judar! Vi kan aldrig
vara bara holländare eller bara Engelsmän, eller något annat vi kommer
också alltid att vara judar. Men då kommer vi att vilja vara det.
Jag har hopp och jag har drömmar."
Anne Frank 9 april 1944
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar