En undring....

Efter ett telefonsamtal med en gammal.....ja han är ju inte 19 iallafall....vän så sitter jag lite fundersam.
Han har varit med en tjej som blivit gravid. Vad jag förstod så va dom nog inte tillsammans utan träffades ett tag eller tillfälligt, och tillfället var framme kan man säga.
Hon blev gravid och vill inte ta bort det.
Man kan ju snabbt säga " men han får väl skylla sig själv som inte kan använda kondom eller ha lite koll"....agree, men.....ja det kommer ett men.....
Hur tänkter hon?
Vad jag har förstått så är det liksom ingen dans på rosor att vara ensamstående mamma ( eller pappa) inte ens när båda är sams och man delar på ungen varannan vecka.Jag är absolut ingen expert för jag har inga själv men jag kan ju spekulera.....
Ekonomiskt- det blir dyrare, föräldrarpenning har väl aldrig tagit nån upp på Expressens "dom-rikaste-i-din-kommun-lista" vad jag vet? Skor får bytas ut till blöjpaket, dyra sminkprodukter mot välling och nya bilen mot nya barnvagnen.
Tiden- den där ensamtiden man behöver när man INTE har barn och so mblir ännu viktigare när man HAR barn, måste väl vara lättare att få ta an om man är två än en, för när man väl hämtat på dagis är det väl inte riktigt okej att gå dit igen och lämna när man kommer på att man vill gå och träna eller gå på bio lite spontant..?
Tryggheten- när man t e x vaknar en morgon och är genomsjuk! Här går väl inte dagis hem och hämtar om man inte kan gå utanför dörren ..eller? Eller om man råkat förhandla sig en dålig dag på stan och inser att den där enorma föräldarpenningen är på tok för långt borta och att barnet INTE, som jag, kan leva på nudlar och hårt bröd UTAN pålägg eller smör i fjorton dagar?
Och som inte de ovanstående sakerna skulle avskräcka så måste jag nog tänka hur svårt är det inte att hitta nån som verkligen älskar mig utan ska älska en miniatyr-mig som dessutom kräks,bajsar och skriker!
Om man då har ett val som kvinna hur kan man VÄLJA att skaffa barn med nån som inte vill?!
Är det inte då bättre att kör sista minuten på vilket danshak som helst, göra det man ska och aldrig mera höra av sig. Det måste väl vara det ultimata för både föräldrar och barn?
Jag skulle nog hellre vilja säga till mitt barn " du är resultatet av en kväll av passion och kärlek som försvann i natten" (även om det betyder " ren och skär dyngfylla som slutade i ett sneligga") än att säga " pappa ville aldrig ha dig förstår du, men mamma höll i".
Jag kanske tänker lite konstigt och speciellet i den här stan som jag bor i där jag varje lördag kan se bilder på junfrufödsel; "Anna Svensson fick idag en dotter", jasså det fick hon...helt på egen hand...
"you can imagen his surprise when he saw his own eyes".....................