Liv i perfektion!

Väljer vi att forma våra liv eller är det redan är valt, ödet och livslinjen.
Jag tror på ödet och att allt som händer dig är menat för något. Många gånger har jag undrat VARFÖR vissa saker händer och vad det var bra för, men så kommer det alltid ett tillfälle då jag får svaret. Men frågan är om jag då valde att leta efter ett tillfälle som skulle ge mig svaret, undermedvetet eller medvetet, eller om det helt enkelt föll sig så?
Jag tror ju också att man väljer sin egen väg, att man har en inre styrka eller en tro som gör att man väljer väljer vilket liv man vill leva. Jag har träffat människor som kommit från dom sämsta förutsättningarna i världen men ändå lyckats styra upp, med sin egen styrka, sitt liv till det bättre, men jag har också träffat dem som med samma bakgrund bara av en ren slump hamnat rätt, utan att anstränga sig.
Vad är det då som gör att våra liv blir till de det blir ? Är det jag , min familj, min religion, min sociala tillvaro eller omgivning som gör mitt liv till det de är?
Hela tiden har jag trott att man alltid kan forma det själv, men jag är nog naiv på den punkten. Ibland går det inte att påverka hur man än försöker. Antingen är det för att man inte vågar ta steget , man vet inte vad som väntar, man kan leva ett miserabelt liv men om jag byter väg blir den sämre eller bättre? Oftast vill vi ha ett kvitto på att det blir bättre för annars byter vi inte väg!
Alla solskens berättelser, böcker och filmer som handlar om förändring slutar ju alltid i ett rosa skimmer och rikedom, för alla de som gjort en förändring till det sämre vill vi inte höra talas om så det klart att dom inte existerar.
Jag har nog alltid gått på min egen känsla och gjort det jag trott varit bäst, det har många gånger visat sig vara så fruktansvät fel, men jag gjorde det och jag överlevde. Jag har många ärr i mitt hjärta och blåmärken på min stolthet men jag lever mitt liv till fullo och när något inte passar längre så byter jag riktning. Men jag kan det, jag har både familj och vänner som gör att jag kan det. De finns där för mig i vått och torrt, de kan vädra åsikter men dömer inte och det är en skön känsla. Jag är likadan, jag kan "tycka till" om saker men jag dömer inte utan försker finnas där bara. Vi vet bara om ett liv och för att kunna njuta av det måste man leva som man vill!
Alla kan inte det.
Jag vet det nu.