World AIDS Day

1 december blir ett nytt datum i livet.
Det är dagen som är avsatt för alla som bär på HIV eller är AIDS-sjuka.
Tyvärr är det inte många som vet detta eller verkar vara speciellt intresserade heller.
Jag var ganska okunnig i frågan och om det röda bandet tills en av mina vänner upplyste mig.
Min tanke har nog hela tiden varit: det händer inte mig.

Cancer verkar vara en mera rumsren sjukdom att stötta och något som vem som helst kan få.
Men jag kan informera er om att VEM SOM HELST kan få HIV också idag.
För mig var nog HIV och AIDS mera förknippat med de som dog i AIDS på åttiotalet , bögar och möjligtvis apor i djungeln. Nåt groteskt, sjukligt och inte alls nåt som fanns i min närhet.
Men så kom utvecklingen ikapp mig.

Vi lever i en tid som har öppnat upp för att var sig själv. Det är ofta man stöter på killar och tjejer som är bisexuella och testar. Underbart att kunna vara sig själv.
Men det betyder också att den överförbara sjukdomen HIV också blivit en öppen sjukdom för alla.
Killen du träffade i lördags som är heeeelt underbar och inte som alla andra och förstår dig så väl och kan bejaka sin kvinnliga sida, kan ha bejakat det med en kille helgen innan....

Men det är inte många som tänker så utan för många , även för mig innan jag fick kunskap, så är det en sjukdom förknippat med homosexuella män .

Det är ledsamt att se att det inte var mera än ett hundratal i St Olai kyrkan igår kväll. NT gjorde ett inlägg om det i tidningen idag men största rubriken var en lottovinst, Folkbladet valde att skriva om skräpet efter Julgalan....
Jag såg inte heller många av mina vänner i kyrkan, och det känns som hade vi haft en cancergala, eller något för hemlösa så  hade det varit fullsatt.

Men vi som var där möttes av värme och kärlek, och vi uppmanades om att tänka på alla vi mist och alla vi kämpar med, INTE bara de med AIDS och HIV utan ALLA.

Trumslagarna i fackeltåget invigde stunden

Åsa Jinder sjöng och spelade nyckelharpa

Jag och Daniel avslutade med sång ( bilden lånad av Candy)

Candy poserar framför ljusen vi tände ( Bild lånad av Candy)

Daniel med Joy-kören

Fredagshysteri!

Började kvällen med att lämna över nycklar till min hyresgäst! Lite vemodigt kändes det allt....
Sedan blev det Harrys och lite buffé...tyvärr slutade my little ponys kväll där då en bakterie letat sig in i hans mage och han fick tillbringa kvällen på toan istället. SVINTRIST!
Men han tyckte ändå att jag skulle fortsätta min kväll och det gjorde jag med en tomhet i hjärtat...
Carro och Nashville var först på konsert-agendan. Alltså helt makalöst bra! Hon sjöng så jag fick en tår i ögat.....otroligt!
Sedan stormade vi upp till Nya Parken och Julgalan. EMD, Albin, Helena Paparizou, Linda Bengtzing, och Alcazar höll på för fullt när vi kom upp. Men jag var ju där för E-Type som för första gången gjorde mig besviken.... Hela julgalan var underbar men arrangemanget runt omkring skrek högstadie disco. Ingen kollade biljetterna, fylla, fylla och åter okontrollerad fylla, vi hämtade ut våra egna jackor när vi gick och ingen ens såg oss.
E-type sprang runt på scenen och kastade ut micken i publiken utan att knappt ta en ton själv.
Så när Rydell & Qvick gick upp på scenen så gick vi.
Vi åkte upp till Bredgatan för att se Daniels sista uppträdande där och hann precis i tid! Lika bra som alltid.
En jättrevlig kväll som hade varit ännu bättre om min andra hälft hade varit med...

Carro öppnade ensam på scenen

Countryös!

Ja det här var enda bilden jag hann med sen dog min mobil...

Bebislånmys...

Igår fick vi äran att vara babysitters...
Mys.

Snooze

Vällingtime!

Jular lite...

Nu är det dags! Den här helgen smäller det! Det blir ljust och fint överallt och vi tränger bort mörka november!
Jag har gjort vår dörrkrans, den som ska säga vem som finns innanför dörren:
Hjärta- för all kärlek som finns för varandra och för alla som är välkommen in!
Vita dun- för all kärlek för de som blivit till änglar.
Röda lampor-för att julen är fab!
Hästen-står för både Dalarna och Island
Prismorna-för här inne dricker vi mera champagne än glögg
Färgerna-är de isländska för my little pony!

Energipåfyllning tack!

Efter den här helgen så känns det som Red Bull intravenöst vore nåt.
Energin är slut.
Orken är borta.
Suck.

Playday!

Idag hade vi besök av Jen och hennes tre underbara avkommor!
Jag älskar att mina vänner kommer ut och hälsar på, det är ju inte mer än tio minuter utanför stan men det kan kännas som det är långt bort när man bor här. Även om vi trivs som fisken, ska jag tillägga.
Men som sagt det verkar inte vara några problem för vännerna.
Så idag har det varit en fulltupp-dag, och ikväll kommer swaget och kollar på Så mycket bättre då det är Carolas dag!

Solen ville till och med titta fram!

Lilly har tagit sig upp och går, ja gärna springer också

Tor är däremot lite mera av en sittare fortfarande, men han inser nog att han måste gå snart han med!

Birk lärde Ivan hur man klättrar upp på rutschkanan. Vi har ju så tur att ha en hel lekpark hos grannen som vi får nyttja.

Den årliga påminnelsen!

Jag förstår om man som barn inte tänker på att sätta på sig reflex. Eller jag kan säga att barn vet det säkert bättre än vuxna.... Vuxna som inte kör bil tänker nog på det ännu mindre för dom har aldrig upplevt hur en person ser ut i novembermörkret utan reflex.

Nu bor vi på landet igen ( ja vi har bott på landet men på varsitt håll tidigare) och det är så skönt att se att lantbor vet precis hur man klär sig när det börjar mörkna. Jag tror inte jag sett någon utan reflexväst. 

Så åkte jag till stan.

Då är det så att där har ju ALLA anammat att det finns övergångsställen. Dom behöver man inte stanna vid utan det gör bilarna. 

Det visste vi ju sen innan. 

Jag kom så åkandes vid en rondell. Jag såg att det kom tre personer, en vuxen ( iallafall till längden) och två barn. Den vuxna stegar på mot övergångsstället men gör ingen antydan till att gå över förrän hon helt plötslig gör en tvärsväng och går över.

 Jag antar att hennes mobil distraherade henne och hon kom på att hon skulle över där.

 Utan att titta eller titta var barnen var så går hon rakt över. Barnen håller varandra i handen och skuttar över precis som mamman.

 På andra sidan gatan stannar hon och lyfter för första gången blicken från telefon för att titta var barnen är. 

Ingen har reflex och alla tre har svarta kläder förutom en flicka som har en skrikrosa jacka. 

Det var den jag såg.

Jag antar att den här mamman hoppas på att dagis klär barnen, lär dem gå , kissa, avlusar dem, och lär dem prata för hon är lite upptagen med sitt eget liv. 

Jag undrar hur hon känner när någon av dem bli påkörda och hon höll på att titta på en kattvideo på Facebook under tiden?

Ett reflex kostar inte många kronor och finns överallt. En reflexväst för barn kan man få loss för en tjuga. 

Kan vi inte bara bestämma att det är en bra investering?