Den hemska känslan av att inte räcka till har infunnit sig.
Som arbetsgivare har jag ett stort ansvar för den personal jag jobbar med.
Man kanske inte tänker på det så mycket när jag konstant får höra " jasså chef, shit va glassigt".
Nä det är inte glassigt. Visst jag har en massa förmåner och får åka på en himla roliga saker.
Men det har ju ett pris.
Jag har valt mitt jobb eller kanske mitt jobb har valt mig, just för att jag tycker om att jobba med människor, känna ansvar, utveckla idéer, ta fram det bästa hos människor och vara en ledare.
Medaljens baksida är att jag har hand om 17 olika personligheter, med 17 olika viljor, 17 olika privata liv med allt vad det innebär.
Vi har inget mekaniskt arbete, vårt arbete utför vi med alla våra sinnen och kompetens.
Detta innebär att det är svårt att stänga av vad som händer i privatlivet för att gå in i workmode då man använder samma sinnen.
Jag försöker verkligen finnas där för alla 17, närhelst dom behöver mig, med alla sina problem och brister.
Men vad har då detta med alkohol att göra som min rubrik säger, förutom att vi jobbar med den.
Jo.
Många säger att det är lättare att bli alkoholist när man jobbar inom restaurangbranschen.
Kanske är det så då vi utsätts för den dagligen, tar gärna en öl för att varva ner efter jobbet och det kan bli en ond cirkel. Men jag tror ändå att det är lika lätt i vilken bransch som helst.
Men hur gör man med en alkoholiserad anställd?
När dag efter dag människan kommer full eller bakis till jobbet?
När man ser hur dennes privatliv raserar?
När "vännerna" blir stammisalkisarna?
Jag har ett ansvar, jag har en vilja som vän. Men jag utför inte mirakel.
Alkohol är ett jävla gift.
Det kan förstöra så mycket.... Hur många har inte "råkat göra ett snedsteg" , utsatts för brott, begått brott allt för en kväll i dimman.
Ångesten som kommer som käftsmällar när luckorna öppnas, om de ens öppnas, " å nej varför gjorde jag så, shit varför sa jag det" ...allt för ett rus.
Jag är inte nykterist, inte alls, men jag tycker inte om att vara full.
Jag vill ha smaken men inte ruset. Jag antar att det är tvärtom när man är alkoholist.
Problemet är; hur når man fram när nån inte vill bli nådd och hur hjälper man nån som inte förstår att den behöver hjälp?
Jag börjar känna att Kiki vs alkoholen är just nu 0-1.
