Terror.
Terrorism.
Terrorattentat.
Främmande ord som inte känns speciellt nära. Or dom tillhör ett annat land, en annan kontinent och är långt ifrån mig.
Jag har varit mörkrädd, rädd för spindlar, rädd för råttor och möss, rädd för sjukdomar av alla de slag, rädd för att dö, rädd för att mina nära ska bli sjuka, rädd för att dom ska dör, rädd för att bli ensam, rädd för att inte var omtyckt, ja mycket har jag och är rädd för men aldrig trodde jag att jag skulle var rädd för terrorism.
Men nu verkar det krypa nära inpå. Ja nästan bli vardagsmat. När jag hör om det på radion så är det varje dag nu. Nåt nytt hela tiden.
En grupp galna människor som bestämt sig för att deras åsikter och levnadssätt är det enda rätta och att vi ska vara rädd för dem.
Och ja det lyckas.
Men vi får inte vara rädda , vi får inte säga att vi är rädda och det tror jag skrämmer mig mest.
Att det vi är rädda för är vi på väg att skapa själva. Det förtryck som människor flyr ifrån är på väg in här i det här landet. Tv och tidningar börjar styra vad vi får veta och hur vi ska uppleva saker, vår regering duckar undan, väljer vilka partier som får vara med och regera trots att det är invalt av Sveriges medborgare.
Det skrämmer mig mest tror jag.
Via mitt jobb träffar jag nästan varje dag en utländsk man.
Han känner inte mig men han hatar mig. Han har sagt det. " I hate swedish women".
Alla svenska kvinnor.
Ja det lär han väl få göra om han vill det. Jag kan inte vara älskad av alla.
Men visst ger det ett obehag.
Han vill inte vara här i det här landet men det är bättre än hans land säger han.
Men han vill inte jobba på ett ställe där det jobbar svenska kvinnor.
Han är bättre än så säger han.
När han tittar på mig så ser jag hur han önskade att jag föll ihop till en blöt fläck på mattan.
Men jag tar det.
För det skrämmer inte mig mest.
Stefan Löfven skrämmer mig mer.
Och så ska det snöa också....
