Födelsedagshelg!

Ja jag fyllde år men det var dock en annan fröken Pers som tog över dagen ändå! Men jag kan bjuda på det...

Mamma och pappa kom i fredags och det var så skönt att ha dem här. Jag har sån hemlängtan hela tiden och kunde vi så skulle vi nog vara där varje helg och ledig tid tänkbar, 

På lördagen , min födelsedag så började dagen med en väldigt tyst sång från min man och present på sängen. Sedan gick jag ner i köket där jag fick ytterligare sång av mor och far ( ja mest mamman tror jag) och presenter. Jag kan nog inte minnas när jag blev uppvaktad av dem på morgonen senast?

Sången fortsatte i telefon av Jemps och en del grattis sms. 

E tycker ju bäst om att sova inne så jag och mama tog en promenix själva när hon somnat och lagom på väg hem kom Daniel M och ville ha tårta, men mest hålla Emma tror jag.

Även E och E samt Jemps kom på tårta lite senare på kvällen.

Det var en mysig födelsedag och jag och Emma fick fina presenter.

Mormor och morfar och Emma

Intressant

Jag tycker att det är roligt att se hur man som människa anpassar sig.
Igår satt jag och svärmor och pratade om lite olika saker bla när vi flyttade till huset osv. För att jag ska komma ihåg saker så måste jag titta i min blogg. När jag då hamnade tre år bakåt så såg jag hur mitt liv såg ut då.
Jisses hur hann jag med allt?
Det var AW, quiz, jobb, utgång , middagar, och om igen.
Men det var inget jag uppfattade som stressigt. Det var mitt liv.
Och jag älskade det.

Men inte lika mycket som jag älskar det jag har nu.
Ett liv som jag anpassat åt det andra hållet.
Just för tillfället är mitt liv en enda planering i hur jag ska hinna gå på toaletten, duscha och kanske få i mig nåt att äta...
Ja det är inte jag som styr längre. Men hon får gärna ta kontrollen ett tag....

Ljudnivå

Idag var första dagen vi skulle vara utan make och pappa, men det blev en halvdag bara. Det var både tandläkare till S och hörseltest på E som gjorde att det blev det.
Lite skönt tyckte jag...
Det stod i papperet vi fick från ViN att barnet skulle sova när testet skulle göras och hon somnade fint på vägen dit. Vi skulle komma in 11,45.
12.00 hade vi fortfarande inte kommit in.
Jag undrar hur de tänker där? Det är ju inte så att vi styr barnets sömn, vi får ju liksom vara glad att det passade in. Som vanligt så brukar jag jämföra med restaurangbranschen.... När vi kom in på mottagningen så satt en halvtrött receptionist där. Hon sa hej ( kors i taket) och sedan " ett efternamn då". Jag svarade och hon bekräftade tiden samt hänvisade oss till ett väntrum ( eller mera en garderob) kallad F.
Tänk er att ni bokat bord på vilken restaurang som helst. Ni kommer in och hovis säger " hej, ett efternamn då". Jo men den kritiken på FB skulle ju bli fin...
Ingen ursäkt då hörseltestkvinnan kom utan endast "vi ska häråt".
Ingen presentation eller något.

Jag vet inte ens varför jag bryr mig längre? Att jobba inom vården är uppenbarligen inte ett serviceyrke för majoriteten...

E blev godkänd och har bra hörsel och det firade mamman med en räkmacka som fick följa med hem och sedan åkte vi till Söderköping och tvättade bilen när E ändå sov så bra.
Tysken har hamnat långt ner på pyssla-om-listan så han behöver lite TLC emellanåt.

Det är tröttsamt att tvätta bil och testa öron.

Helg vs vardag

Det är så man blir lite dagvill när man är hemma så här.
Men det har iallafall varit helg så mycket vet jag. Besök har varit barnens farmor som kommit och myst lite i två dagar med E och tog även B på bio. Markus och Martinus har ju gjort en film och den kan man ju inte missa. Det är tur att det finns en farmor som kan gå när mamman och pappan är lite trista ...
Annars har vi varit ute och gått , räknat mynt som ska in till banken och vaggat E som haft magknip..
Imorgon är det måndag och S börjar jobba igen, hu vad de här veckorna har gått fort!

Jag kan inte säga om E har en fis på tvären eller om hon är tveksam till något som farmor sagt....? 

Världen har krympt!

Min värld har i iallafall krympt.
Jag skulle ju bli mera social och frisk nu. Jag kan säga att det blev inte riktigt så.
Jag har fortfarande ont i händer, ja det är karpaltunnelsyndrom som tar ca två månader innan jag märker skillnad, nerver i kläm både i fötter, knän utsidan av lår och vader.
Ja det är jobbigt men jag kunde ha gått igenom värre för det underbara det gav mig.
Dock är jag lite orolig då min man börjar jobba på måndag och här är jag väldigt ensam.
Ja visst är det lustigt, jag hade ett enormt umgänge innan jag blev gravid men sen hände något och det var som jag fått pest eller så. Tråkigt nog har vissa av mina närmaste vänner blivit "jag gillar din bild på instagram"-vänner nu bara. Inget telefonsamtal eller ens ett sms... Trist men jag antar att det är livet.
Jag hade inte kunnat göra annorlunda om jag bott i stan heller då vår läkare gett oss rådet att hålla oss från folksamlingar och ta emot besök av förkylda personer eller barn i förskoleålder.
RS virus är inte att leka med för ett barn som är knappt tre veckor gammalt.

Som tur är har alla som velat komma varit förstående inför detta.

Men som sagt min värld är lika stort som vår tomt ungefär. Men det räcker för oss just nu.
<3 p="">

Känslostormar

Förra veckan hade jag en diskussion med mamman om de skulle komma hit och hälsa på. Vi har ju varit lite rädda för besök för RH viruset, ja då menar jag om man är förkyld och så.
Men mamma och pappa har varit friska så de kunde komma.
Men jag har haft sån hemlängtan att jag hellre ville åka hem till Enviken. Vi ska ju heller inte prata om alla hormoner som flyger runt och gör att jag tror att mitt barn ska dö av allt, eller att jag har ihjäl henne,,,, Så att åka till mamma var ju nåt jag behövde.
Och det hjälpte.
Jag känner mig mycket stabilare nu än innan och Emma har fått träffa nästan hela sin familj på min sida.
Idag ska vi till doktorn på besök.

Första promenaden i blaskväder innan vi åkte till riktiga vintern

Min man skottar snö i kallingar

Vacker vintervy från stugan

Mormor-Emmamys

Hemgång

Onsdag 4/2 valde vi att åka hem.
Jag ska ärligt säga att jag inte tyckte att BB gav oss något. Förlossningens personal var helt underbara medan BB kändes förlegat och opersonligt.
S roll som pappa bara förminskades och han hade varit lika mycket i fokus på förlossningen som jag och Emma.
För mig var han minst lika betydelsefull som innan och personalen på Förlossningen var mycket fascinerade av vår trygghet som finns oss emellan men det är ju inte så konstigt , han är ju min livskamrat, min bästa vän, mitt allt. Han var helt otrolig under hela denna resa både innan, under efter jag hela tiden.

Vi satt och pratade lite om tiden på förlossningen och jag sa att jag på ett konstigt sätt i värk och vånda tyckte att vi hade det så mysigt.
Det var liksom vi i ett enda vi och vi gjorde det så speciellt.
S hade samma åsikt trots sömnbrist och micromat :)

Den så kallade "grattisbrickan" som man får när man fått bebbe.

Mina fina underbara förtrogna.