I så många sagor så figurerar den
elaka styvmodern.
Jag kan skriva en saga om den
ledsna styvmodern.
Jag har aldrig blivit kallad det ,styvmor, då det lilla barnet alltid sagt "jag har två bonusföräldrar, två mormorar, två morfarar. tre farfarar, men en vet jag inte vem det är och tre famorar", sen hur många kusiner och fastrar och mostrar på bonussidan det fanns det orkade han inte räkna till.
Så när han har presenterat mig så säger han alltid att jag är hans bonusmamma.
Och det är väl fint. Bonus.
Du får liksom på köpet.
Jag ville inte ha på köpet. Jag hade redan provat det och det funkade inte. Jo, med barnen och deras mamma, men inte med pappan. Det var han som rörde till det så till sist var det jag som hade barn med mamman....
Men känslor är inget man rår på och när min blivande man äntrade scenen så kom två små pärlor med.
Jag tvekade inte. Vi klickade direkt.
Jag insåg att jag kommer att älska dessa barn lika mycket som deras far och vi blev snabbt en familj.
En fungerande familj.
Vi är inte det längre och det gör mig så ont.
Så ont för min skull , för deras skull, för min mans skull och nu för deras nyfödda systers skull.
Barn ska inte bestämma själva. Barn är just barn och har sina (båda) föräldrars vägledning tills de har blivit vuxna nog att kunna ta tunga beslut.
Beslut som man ibland kan få ångra ,men då är man iallafall medveten om det val man gör.
Barn gör inte det. De ska växa upp och förstå ett dumt beslut som de tog utan att veta varför.
Ni vet när man var barn och hade haft sönder något nytt dyrt man fått och kastade den i papperskorgen och sa att den var stulen istället för att berätta hemma. Det gör man när man är barn.
I vanliga fall så ser mamma igenom det hela och man är rökt ändå, men jag lever inte i " i vanliga fall" nu.
Vi hade en sån tjej i skolan 2-3 klass, hennes mamma sprang i skolan varje dag och skällde ut varenda en som hade slagit, stulit , trasat sönder och skvallrat om hennes dotter.
Men det var inte sant. Det var tvärtom.Det visste vår lärare. Efter två fruktansvärda år fick hon byta skola då vi alla andra mådde så dåligt.
Jag trodde inte som vuxen att jag skulle få tillbaka den där känslan men det har jag mu.
Illamående och ont i magen.
Den flickan skulle inte heller ha fått styra över sina beslut, jag tror hon var nyinflyttad och osäker. Ville komma in i en grupp som sedan förskolan gått tillsammans. Hon gjorde det fel och hennes föräldrar skulle ha gett henne vägledning.
Nu är jag i den känslan igen.Som jag hade då och det gör ont.
Jag lider för min skull, för deras skull, min mans skull och deras nyfödda systers skull.
Vi ska vara i glädjerus nu. Bara njuta av att vi fått ett vackert mirakel tillsammans som förgyllt och kompletterat vår familj. Vi ska alla känna så.
Men istället så ska vi nu lägga energi på att känna saknad, vara ledsna och må allmänt dåliga.
Det känns väldigt orättvist.
Mot mig, mot dem, mot min man och mot vårt nyfödda barn.
