....men jag är inte i närheten av att var nästan där....
Men jag kommer sakta men säkert tillbaka till verkligheten och till den glädje jag borde ha känt i en vecka nu...
Jag fick en ordentlig realitycheck idag när en gammal kollega och tidigare chef ringde mig.
Han och jag har inte pratat på säkert fyra år, jag minns inte ens om vi skildes som vänner eller ovänner.
Vi har alltid haft en hård jargong så det är svårt att säga, jag vet att jag kan ha sagt vad jag tyckte om honom ORDENTLIGT , och han kan ha svarat eller inte svarat utan bara slutat prata med mig.
Jag har iallafall inte haft nån anledning att känna att han är min allierade.
Men ändå ringer han mig idag för att ge mig tips, råd och berätta att han finns när jag behöver honom.
Ja jag gapade stort. Men samtidigt kände jag den där tryggheten som jag egentligen alltid känt med honom fastän han är ett stort ego! För det är han och skulle kunna sälja sina barn på auktion om han satt tajt till....
Men människor med stort ego behöver inte vara dumma i huvudet för det.
Det känns för mig besynnerligt att jag ska känna ett större förtroende för en människa jag inte pratat med på fyra år och som inte har en enda anledning att säga dom här sakerna till mig , än nån som varit vid min sida en längre tid.
Det tar ju sån otroligt lång tid att bygga upp ett förtroende men en millisekund att rasera.
Det som är mest jobbigt är att inte känna den där tryggheten som är så skön , när du verkligen kan luta dig tillbaka och känna att man är helt safe.....
Jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna känna det mera.
Den sista tiden har törnarna avlöst varandra och jag har sår som aldrig kommer att läka.
Men jag har också sett vilka fantastiska vänner och familj jag har, dom där som är på riktigt, oavsett om dom är nära eller långt borta!
Och jag är ledsen att säga det men jag kommer att behöva er mera än nånsin framöver!
Kärlek till alla oavsett hur mycket ni förtjänar det eller inte, jag tänker iallafall inte ångra något at the end of the day...!
